Men vad det är härligt med ett eget (nåja, nästan) spår, inget externt gnäll över hundar som springer i spåret och ffa ingen människoträngsel. Ljuvligt! Den enda som protesterade var spillkråkan eller så ropade han efter sin fästmö.
 |
| Elis sträcker ut |
 | |||||||||||||||||||||||||||
| Oj, oj man blir nästan nostalgisk |
 | |||
| Epilog: Mycket bra fäste |
